Från smärta till startskott

I hela mitt liv har träningen varit ett hem. En plats där jag kunnat uttrycka mig, landa, utmana mig själv och känna mig levande. En plats där alla känslor fått utrymme. Där jag tagit hand om mig. Men efter graviditeten 2019 förändrades allt.

💬 En liten tidslinje:

• 2019: Fick mitt första barn. Byggde upp kroppen, en hel del värk, tänkte att det går över.

• 2020: Försökte tävla. Men kroppen kändes som ett korthus. Kändes inte hållbart

• 2021: Fick äntligen rätt diagnos. Lättnad.

• 2022: Fick mitt andra barn.

• 2023: Opererades. Började om, från att inte få lyfta mina barn på 8v till att belasta mer och mer.

• 2024: Långsam uppbyggnad. Två steg fram, ett steg bak. Osv.

• 2025: Mer friidrottsliknande träning. Ska tävla igen!
  

En kropp i kaos, men ingen såg det

Efter min graviditet 2019 förändrades allt. I samband med min förlossning fick jag en större skada som åtgärdades direkt, men som tyvärr inte blev rätt opererad.

Skadan gjorde det svårt att se hur jag skulle kunna leva det aktiva liv jag alltid älskat. I andras ögon såg det säkert ut som jag levde mitt liv precis så som jag gjorde innan barn. Men så var det verkligen inte. Kronisk värk. Direkt jag stod för länge, kändes det som jag fick ”migrän” runt svanskotan. Kände mig svag. Det kändes som att en länk i kroppen var sönder helt enkelt, och så var det också.

Under en lång tid sprang jag mellan undersökningar. Jag försökte få hjälp att lösa problemen långsiktigt, samtidigt som jag försökte leva i nuet med min efterlängtade bebis.

Jag lade om hela livet. Bytte yrke, från en aktiv tillvaro som idrottslärare/friidrottstränare till ett kontorsjobb. Inget kändes hållbart, känslan i kroppen var bara: ledsen.

Diagnos. Operation. Omstart.

När jag till slut fick en 3D-ultraljudsundersökning 2021 visade det sig att jag behövde en ny operation. Muskelfästen låg helt fel och det var inte så konstigt att jag hade ont och kroppen kändes som ett korthus. Två år senare, 2023, blev operationen äntligen av.

Sedan dess har jag börjat om. Tränat långsamt. Byggt försiktigt. Jag har fortfarande sämre dagar, de blir dock färre och färre! Men nu har jag också något jag saknat så länge: En grund att stå på. En kropp jag kan lita på. En kropp jag vill leva med.

Träningen idag: inte som förr, men fortfarande viktig

Livet förändras. Kroppen förändras. Prioriteringar skiftar.

Idag har jag inte lika mycket tid för träning som förr. Men jag tränar för att orka. För att må bra. För att hålla. Jag vill kunna bära mina barn, klara en lång dag, känna mig pigg i både huvud och kropp. Träningen är fortfarande ett hem, som jag värdesätter mer och mer för varje motgång.

Förra året låg fokus på uthållighet. Friheten att kunna röra mig till fots längre sträckor utan värk. Resan från 400m till 10km tog mig 7 månader. Långsamt lät jag muskulatur och senor byggas upp.

Jag ska tävla igen!

Och nu, äntligen, finns det också plats för det jag längtat efter. Jag ska tävla lite igen. Inte för att bevisa något. Utan för att det är kul och för att det ger mig något mer när jag får utmana mig själv. Utmana mig att vara 100% närvarande i min kropp.

Jag längtar efter fokuset. Att få vara i processen. Att träna för utveckling, känna kraft, spänst, närvaro. Den där kryddan i tillvaron som vissa träningspass ger. Den som får mig att bubbla.

Jag smygstartade förra veckan

Förra veckan gjorde jag en tränings-tävling efter jobbet. För att känna på det. Jag sprang 200m. När tanken "vad har jag gett mig in på" dök upp så visste jag att det är en utmanande nivå.

Det är ett privilegie att få välja sina utmaningar i livet ibland.

Senast jag sprang 200m var på Finnkampen 2017. Det är 8 år sedan! Haha. Och ändå kändes det så ”hemma” när startskottet gick. Det gick väldigt mycket långsammare än 2017, men det var så roligt :)

Nu är jag påväg till min favorittävling

För 20 år sedan (2005) gjorde jag mitt första mästerskap. Året efter började jag träna friidrott på riktigt. Idag är jag påväg till samma mästerskap: SFI-mästerskapen, Svensk Finlands idrottsförening. Jag har inte sprungit där sedan 2017. Då satt jag personliga rekord och mästerskapsrekord på 100m. 2017, året innan jag blev gravid. Jag var i min bästa sprintform!

Jag bestämde i vintras att jag skulle göra vad jag kan för att delta i denna tävling. I längdhopp. Men ett hopparknä sköt upp längdhoppspremiären, så nu kör vi 100m istället! Snabbheten är inte riktigt vad den har varit men som ni förstår, så kvittar det! Så glad att få uppleva min favorittävling igen 🥳

💛 Hållbar prestation börjar med välmående

För mig har det alltid varit tydligt: Välmåendet måste komma före prestationen. Det är inte kul att tävla när det inte känns hållbart. Jag är så tacksam och peppad att vara på banan igen!

Precis där jag är just nu!